När jag läser i Viktväktarforumet och på många bloggar så pratas det ofta om barnen och mannen och hur man ska sälja in VV-tänket hos dem, samt hur man ska få tiden att gå ihop för träning etc.
Jag har inte det problemet. Jag har ingen karl, jag har inga barn, jag har bara en liten katt och även fast hon inte är helt low maintenance så är det kanske inte riktigt samma sak.
Men jag har ett annat problem. Ensamheten. När den kommer och naffsar en i örat så är det väldigt lätt att man tar till godisskålen. För sällskap. För tröst. För att "mysa till det" lite framför teven. Ursäkterna och anledningarna är oändliga. Jag känner mig som en alkoholist. Som smyger hem och äter.
Det är den här ensamheten som är min största fiende när det kommer till min viktminskning. Inte småätandet, fredagsfikat eller godiset i skrivbordslådan för sådant har jag aldrig varit mycket för. Utan det är alla de ovan faktorer som är boven i dramat.
När man vet att man ska sitta ensam hemma en hel kväll så försöker man tänka ut något som skulle göra kvällen lite "rolig". Lite "speciell". Och då kommer godis, chips och dipp väldigt högt upp på den listan. Eller rättare sagt, de är de enda alternativen på den listan.
Jag försöker vara rationell och tänka som en vuxen människa, för jag vet ju att det här tänket är otroligt destruktivt och rent ut sagt fånigt. Men sedan sitter man där och äter och äter tills man mår illa, utan att ens hinna känna smaken, och så blir ångesten ännu värre. En ond cirkel utan dess like.
Jag tror inte att lösningen är att byta ut godiset mot något annat, för beteendet är ju detsamma. Lösningen sitter nog i att aktivera sig mer, hitta en hobby, gå ut och gå, blablabla. Men steget från teori till praktik är väldigt långt.
Det här inlägget kommer tyvärr inte sluta med någon briljant lösning, för den har jag inte kommit på en. Just nu är det en daglig kamp. Men en som jag tänker vinna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet precis.
SvaraRaderaÖvervikt handlar för mig, om känslor, stress, om att inte kunna stå emot att trösta mig.
Lätt matberoende och som en narkoman där mat är min drog.
Men, det går att vinna.
Ensamhet är det värsta, och det mesta. (Jag har inte ens en katt :(, =)) Man ska liva upp tillvaron och det bara skiter sig. Jag är inne i den cirkeln.. Och vet att det finns ett slut.. Just nu får jag nog välja att gå på gymmet, för att motverka det andra lite liksom.
jag tror inte på det där att "sälja" in. Är det jag som lagar mat så blir det det jag lagar. Duger det inte får gubben laga mat till sig då.. :)
däremot, vore det skönt om man kunde få stöd o pepp hos någon som man bor med. Och att bara inte vara ensam, gör jättemycket.
men vet du?
när man fixar det själv... Då är det så himla stort. Och man växer som människa. Helt fantastiskt. och det får vara svårt ibland, men ibland går de lätt också, och dit är vi påväg. mot vårt lätta jag.
Kämpa på!
/Jagebra vv forumet/ Heléne :)
Heléne, TACK för din underbara och genomtänka kommentar. Jag ryste verkligen när jag läste det sista stycket. Vi kan!
SvaraRaderaHej. Jag känner verkligen med dig. Tycker det är så bra att du sätter ord på det som många känner. När jag var barn var jag mycket ensam, och jag tröståt för att fly undan från tomheten. Där grundlades mitt överviktsproblem. Nu fast jag har en underbar familj OCH katt =) finns ändå de där känslorna av övergivenhet kvar. Och det finns dessutom tusen andra anledningar till, att äta fel eller för mycket, för vanan att ta till mat eller godis i olika situationer (särskilt jobbiga) är så inpräntad.
SvaraRaderaJag tror att man måste tillåta sig att sörja det som inte blivit som man tänkt, känna de jobbiga känslorna ordentligt, inte älta men ändå kännas vid dem. Inte döva med mat.
Sen tror jag det är väldigt viktigt att börja leta efter lösningar som gör en själv gott även på sikt. Att inte stirra sig blind på det man inte har, utan fundera ut vad man kan göra för att få det mer som man vill ha det. Det behöver inte vara något stort, bara NÅGOT som får en att börja gå i rätt riktning. Ett litet steg är bättre än ingenting.
"Att göra sig själv gott är bästa trösten."
Små steg är lättare att ta än älgakliv, så börja med något litet som du vet att du klarar av. Jag önskar dig all lycka, för det förtjänar du att få. Besöker gärna din blogg igen om jag får. Kram Tina
www.metrobloggen.se/tinythoughts
Tina, klart du får komma tillbaka! Tack så jättemycket för dina ord, ditt citat där ska jag bära med mig, det är precis sådana små saker som jag behöver när det börjar dala i sinnet.
SvaraRaderaAtt bara vara medveten om att det är ett större problem än ett sötsug och en kärlek för mat tycker jag är ett väldigt bra första steg. Det är väl lite som missbrukar generellt, första steget är att inse och erkänna.
Tack Tina! Kram!