Att börja räkna points när många andra delar av ens liv kanske inte fungerar som de ska kan kännas som att ta sig vatten över huvudet. Å andra sidan är det rätt skönt att ha någonting som man faktiskt kan ta kontroll över i allt som bara snurrar.
Igår spårade jag dock ur. Jag visste precis vad som var på väg att hända och jag stoppade det inte, jag hade inte orken, inte kraften. Så jag gick till Coop, köpte mig en chipspåse, en liten lösgodispåse (14 kronor, det är typ 20 år sedan jag köpte en så liten påse!) och satte mig framför teven. Den temporära trösten fungerade och jag slutade faktiskt äta innan jag mådde illa.
Jag vet inte om jag ska se detta som ett bakslag eller ett felsteg, för mig kändes det som att när man inget annat har så har jag iaf det, och jag vet hur/att det fungerar. Det kanske kan verka konstigt men det känns faktiskt inte helt som ett misslyckande, då jag ändå hade någon slags kontroll över det och inte lät det spåra ur.
Men igår var igår, idag är jag tillbaka i pointsspåren igen. Ville bara dela med mig av hur mitt sjuka sinne fungerar ibland. Någon som känner igen sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror vi alla mer eller mindre känner igen oss i det. Särskilt jag!
SvaraRaderaJag tycker du ska vara väldigt stolt över dig själv som ändå "spårade ur" så pass lite! Felsteg är faktiskt ett bättre ord. (Jag menar, lösviktsgodis för 14 spänn, går det ens?!)
Du är bra, och har inte alls något sjukt sinne! Och du är duktig som tar tag i det på en gång. :) Som sagt, var stolt!
Kram!